Tösababbel

Vad gör man åt misstänkt självdiagnostiserad hälsporre? Jag döör det gör så ont. Vill inte gå till doktorn heller, för då kanske jag måste bli sjukskriven eller nåt annat dumt. Och det har jag verkligen inte tid med. Nä serru! Så då får jag väl lida i det tysta då. Eller ja, särskilt tyst blir det inte. Jag får lida i det högljudda helt enkelt.  Skrika och gorma varje gång det gör ont helt enkelt. Vilket ju är bara när jag går eller står. Tur att jag har ett jobb som inte kräver att jag står upp så mycket. Nej vänta nu, det är ju PRECIS det jag gör hela dagarna. Jag står ju för jämnan. Hmm, detta kan aldrig sluta väl. Jag har blivit som en gammal tant helt. Som bara pratar om sina krämpor. Fattas bara att jag ska börja gnälla om golvdraget också. Då får ni låsa in mig någonstans. Nåväl (även det ett typiskt gammal uttryck, det går stadigt utför) nu ska jag ta mina gamla ömma fossingar och lägga mig i sängen och titta på teve tills morgondagen kommer och stör. Jodå det är precis vad jag ska göra det. Fötterna behöver det. Stackars mig som har så ont, stackars mig!

Fortsättning följer....


Aj aj ajje!